Sedan är Bo Wilson Bands spelning igång. Det kunde ha varit i Köpenhamn, men det är i Kalmar.
Rosenlundska källaren är en anrik lokal, ett källarvalv, med plats för drygt 80 personer, som ofrånkomligen skapar intimitet. Publiken sitter bara några meter från scenen och tar någon av bandmedlemmarna två steg framåt hamnar han i knät på en man som spelningen igenom ropar på Jimi Hendrix-låtar. Kanske är det just det minimala utrymmet som hindrar bandmedlemmarna från att ikläda sig yviga gester? Framträdandet är lugnt så till vida att de mest står still på scenen. Utspelen inskränker sig till att Bo lutar sig tillbaka, sluter ögonen och grimaserar i takt med sitt gitarrspelande. Yvigare än så blir det inte. I stället låter de musiken tala och den talar direkt. Och med en stämma som kräver att man lyssnar. Bo Wilson band går under epitetet bluesband, men det är inte hela sanningen. En benämning som rock med inslag av blues ligger närmare sanningen.
Bo Wilson kallar det själv för punkcountry. Fredagens spelning är stundtals blytung, även om Bo Wilson hävdade att den första delen av spelningen bara är en matinéföreställning. Det skulle bli tyngre framåt natten. Men trots tyngden blir det aldrig onyanserat och även om det då och då skorrar lite väl mycket, framträder musikens mångfald. Bo Wilson, bördig från Kalmar, men numera bosatt i Helsingborg, besöker Kalmar med sin senaste sättning bandmedlemmar; trummisen Lars Langmach och basisten Steen Lindblom, båda danskar. Och trion agerar med ett imponerande självförtroende och tajthet, där det räcker med några ögonkast sinsemellan för att de ska veta vad de ska göra.Lokalen är så gott som fullsatt och samtliga är där just för musiken. Till en början sitter man ned, men ju längre det lider, ju svårare får man att sitta still och snart dansas det lite varstans i lokalen.
Publiken består uteslutande av människor som kan beskrivas som medelålders och
de flesta är vana Bo Wilson-lyssnare. De vet att man behöver öronproppar och de brister ut i spontana applåder efter de olika solona. Störst munterhet väcker Lars Langmach, när han tar över föreställning och med en imponerande frenesi bearbetar sina trummor. Bo Wilson slutar spela och studerar sin trummis med ett belåtet flin, Steen Lindblom hänger av sig sin bas och går och tar en öl, allt medan Langmach ökar hastigheten i sitt solo. Snart kommer Lindblom tillbaka och låten kan fortsätta i mer normal form.
Spelningen, som är uppdelad på två set, är tämligen lång och även om samtliga låtval inte är klockrena, vilket gör att tempot då och då bedarrar, måste spelningen tillåtas ta tid. Styrkan ligger nämligen i bandets förmåga att lugnt och metodiskt bygga upp låtarna, ge dem utrymmeså att de kan blomma ut och kanske är det just därför som publiken är vad som brukar beskrivas som mogen? Tålamod är vanligtvis ett attribut som kommer med åren. Strax innan 01.00 slutar bandet att spela, väggarna att skaka, höfterna att vicka och trumhinnorna att vibrera.
Bo Wilson torkar svetten ur sitt ansikte och den omtumlade publiken önskar att natten
hade fler timmar.
Henrik Rydström - Barometern 13/5 2002