Blues med kraft - Bo Wilson band vidgar sinnet

Är det Pink Floyd som ska spela ikväll, undrade någon och begrundade de mäktiga högtalarberg som tornade upp sig mot taket.
Den lilla scenen på intima rockklubben Funhouse i Söndrum inger onekligen vilseledande associationer åt rock modell öronbedövande. När så dansk-svenska bluestrion Bo Wilson Band inleder ljuderistället en behagligt luftig jazzmusik i Wes Montgomerys anda. Det är inte första gången som denna drivna trio besöker Halmstad. Ändå måste det medges att jag har inte sett bandet sen de spelade i Folkets Hus Figarosal en gång i början av 80-talet.

Sångaren och gitarristen Wilson och hans mannar danskarna Steen Lindblom, bas, och trummisen Lars Langmach tillhör skaran av musiker som år efter år oförtrutet spelat sig land och rike runt. Med en blandning av egna låtar, färgade av texarkanska powercombos som Stevie Ray Vaughan och Omar & the Howlers, och smakfullt utvald musik exempelvis voodoo-gitarristen Sonny Landreth, uppvisas ett bländande spel med humor och attack.

Ett idogt lirande medför att Bo Wilson Band låter kolossalt samspelta. Hur många gånger man än hört den finstämda Stormy Monday Blues lyfter dessa herrar klassikern till en förtätad uppvisning i dynamiskt musicerande.Visserligen beklagar sig Wilson över att delar av repertoaren inte går att genomföra på grund av en samarbetsovillig wah wah-pedal.
Möjligen är det Hendrix-avdelningen som åsyftas, men det lägger inget hinder ivägen för en fritt tolkad The Wind Cries Mary.
Måhända ser det inte så roligt ut på papperet med sönderkörda Jimi-låtar. Dock hinner det passera några spännande ögonblick innan det avslöjas varthän det hela är på väg. Samma sak med ZZ Top-låten Arrested For Driving While Blind.
Bo Wilson sänker sig inte till något billigt cover-rakt-av-kör. De välkända riffen blommar efter hand ut i ett psykedeliskt sinnesutvidgande mönster med oförutsägbara och fragmentariska nedslag i bluesens katalog innan de så småningom återvänder till känd mark och landar anrättningen.

Om det nödvändigtvis ska anmärkas på något får det bli på det frånvarande dansintresset hos publiken.
Hur mycket bandet än kokar i Killing Floor och Statesboro Bluesmärks ingen antydan till bensprattel. Något blir fel.
I den del av världen där denna musik uppstod räcker det med att någon visar sig på scen för att publiken ska bli lycksalig.
Bo Wilson påpekar visserligen att det kan vara väl så tacksamt att spela inför en liten och lyssnande publik jämfört med en festival med 20 000 människor. Men när folk dansar blir det alltid lite extra tryck, tycker han.

Ingen blir dock besviken på den hårdsvängande trion. Tvärtom. Efteråt vid utgången hördes en kommentar från en luttrad konnässör som sett det mesta:
Den här konserten går banne mig till hävderna.

Roland Turesson    Hallandsposten 21 aug. 98